fredag 12 augusti 2011

'Bakslag'

Sanningen, bara till er:

Jag gav mig ut på min springtur, glad i hågen, redo att springa en mil i min förra härliga 5.39-takt. Men min mage hade helt andra planer. Vilket den försökte tala om för mig redan de första kilometerna genom högljutt bubblande och kurrande. Vilket förstås jag och mitt uppblåsta löparego ignorerade.

Magen blev då förolämpad och satte in det tunga artilleriet nämligen den ack så obehagliga 'jag måste gå på toa NU'-känslan. Toppen.

Eftersom jag befann mig på södra stranden av Södermalm mitt ibland andra löpare, seglare, promenerande par och grillkillar blev det lite jobbigt.

Och jag önskar verkligen att jag var en cool tjej som bara lite käckt kunde jogga in i skogen, tata, back in a minute, göra min business, jogga ut igen, frisyren intakt. Men där är jag inte än. Och dessutom var buskagen läskigt glesa.

Så jag stannade och gick, sprang en bit och gick igen. Och kämpade mot magen och småpaniken.

Efter en kvart hade känslan lagt sig så pass att jag kunde springa igen, och då hade jag förlorat så mycket tid att jag spurtade i blodsmaktempo hem till toan, bra både för magen och tiden.

10 km, 57.24. Men jag tryckte på paus då jag gick så ingen cred. Helg tack.

3 kommentarer:

  1. Been there done that! Och det är en hemsk känsla! Jag är fasiken impad att du pallade 10 km iaf :)

    SvaraRadera
  2. Det är så jobbigt när det blir så :( Du var duktig som sprang 10 km iaf!

    SvaraRadera
  3. Ja, tack, jag hade liksom inte så mycket val för hem behövde jag komma :)

    SvaraRadera